Kort sagt: När skåningar erbjuds nominering i den finfina tävlingen för tillväxtföretag tackar många nej. Det är ett allvarligt sjukdomstecken vad gäller klimatet för framgångsrikt företagande.
Att få igenom politiska beslut som de facto identifierar företagaren som bärare av vårt framtida välstånd tycks vara svårt i Danmark och omöjligt i Sverige.
Av Jan Wifstrand
Den 5 november, i Frederiksberg, koras under pompa och ståt Danmarks Entrepreneur of the Year. Regionfinalerna är avklarade och dryga 30-talet intressanta iverksättare, som Netcompany i Köpenhamn eller Systematic Software Engineering i Åbyhöj i Jylland, slåss om stor ära och kanske en final för hela världen i Monte Carlo.
Parallellt drivs den svenska tävlingen i samma Ernst & Young-sponsrade globala jippo mot final. Den skånska regionfinalen, som jag själv fick förtroendet att moderera, gav en nyskapande vinnare i en tung och traditionell bransch, VVS. Tommy Larsson, Rörläggaren AB, gick vidare i konkurrens med bland andra Helsingborgska Camp Scandinavia.
Det är vackert så. Mången sysselsättningsskapande eldsjäl har fått sitt kanske största erkännande i denna tävling, som växer i omfång och status varje år. Danmark ligger än så länge före, men Sverige kämpar envist för att lära sig konsten att festa kring företagande.
Men bakom den skånska glamouren döljer sig en minst sagt besvärande sanning, som borde ge upphov till både krismöten och nya initiativ i politikerkretsar:
Ett helt dussin nominerade, skickliga vinst- och jobbskapande entreprenörer tackade vänligt men bestämt nej till att delta i tävlingen!
Uppmärksamhet och priser?
Nej, det ger bara avundsjuka. Och kanske krångel med nitiska myndigheter.
Så lyder svaren från en skara som mera tror på Jantelagen än på uppskattning och positiv image. Tänk er själva att golfens superstar Thomas Bjørn eller fotbollens storstjärna Fredrik Ljungberg skulle tacka nej till att komma ifråga som Årets Idrottsman, för det kunde ge negativa effekter…?!?
Detta fenomen förefaller vara en svensk sjuka. Lasse Skov Kristensen, ansvarig för det danska upplägget av tävlingen, uppger för Rapidus att det inte är så frekvent att de danska iverksättarna skyr uppmärksamheten, även om det förekommer. I Skåne var cirka hälften av de tillfrågade negativa!
Förvisso finns också en dansk Jante-inställning. När Danish Venture Capital Association nyligen presenterade en ambitiös undersökning om klimatet för nyföretagare svarade över hälften av de intervjuade att attityden från samhällets sida är negativ till den som startar verksamhet på egen hand.
Men medan till exempel Svenskt Näringsliv, som kampanjat i frågan bra länge nu, inte nått en millimeters framgång när det gäller skatteförhållanden, krångel eller ens attityder (det borde verkligen stämma till eftertanke i denna i grunden storföretagsstyrda klubb) driver nu flera aktörer i Danmark en alltmera fokuserad lobbying för att få till stånd drägliga villkor för dem som arbetar hårdast i samhället, alltså nyföretagarna. Dansk Iværksætterforening är ett intressant exempel på vitaliseringen; därifrån kommer nu kontinuerligt nya initiativ i ämnet.
Vem vet om inte det arbetet resulterar? De politiska utfästelserna från forskningsministern Helge Sander och erhvervsministern Bendt Bendtsen har i alla fall ingett visst hopp, åtgärder sägs vara på väg.
Det är mera än man kan beskylla den svenska regeringen för. När näringsminister Björn Rosengren tidigare i veckan kungjorde att han drar sig tillbaka från maktens topp kan hans facit när det gäller åtgärder för att stimulera nyföretagande sammanfattas i ett ord:
Noll.
Ingenting har gjorts åt skamliga beskattningsregler för fåmansföretag som säljs. Ingenting har åstadkommits av administrativa förenklingar för företagaren. Ingenting av ett nytt klimat har skapats i synen på den egne företagaren.
I Danmark har vi kanske inom kort en ny näringspolitik, som är till för att gynna iverksättaren. I Sverige har vi inte ens en näringsminister längre. Och alltså ingen näringspolitik heller.
